I juni 2011 gick en tromb över Lule älv tio mil från Bottenvikens kust. I sin framfart vräkte den omkull skogspartier några kilometer från familjens skog, som drabbades lindrigt med ett mindre antal vindfällen. Vi kunde ta hand om det mesta med hjälp av jordbrukstraktorn.
Med mina föräldrar kom jag till Bovallen 1931 och har levt där eller nära till hela mitt liv bortsett från ett yrkesliv med chefsskap och juridik i statens tjänst. Jag övertog hemmanet från föräldrarna och överlämnade det med tiden till två söner. Då de valt yrkesliv långt bort har jag skött det mesta, framför allt det som haft med papper att göra.
Trafikverket
Sommaren 2011 utvidgade Trafikverket det kalhuggna området på båda sidor av riksväg 97 med några meter. Det som huggits bort från det ökade kala området på vår mark var upplagt i 38 – TRETTIOÅTTA! – högar, som troligen skulle säljas till värmeverket i Boden. Högarna kan ha varit två meter höga och omkring fem meter i diameter. De bestod av halvstora träd tall och björk. Jag frågade Trafikverket om mina söner skulle få någon ersättning för allt detta virke men fick veta att det tillhörde väghållaren.
Via e-post frågade jag Trafikverket i Luleå varför de utvidgat området och fick svaret att de försummat röjningen några år. Jag kommenterade att det måste ha varit 80 á 100 år efter de ganska grova stubbar som fanns. Svar: ”Ärendet nedlagt.” Sen har det varit omöjligt att få livstecken från denne tjänsteman.
En präktig fura på över femton meter hade växt utanför det nu röjda området och kunde alltså inte på något sätt tillhöra det man ansåg sig äga. Den hade kapats där skogen stod kvar. Delen som låg på det röjda området försvann när de 38 högarna togs. Den var 21 cm i grovänden och närmare nio meter lång.
På ett annat ställe var en ungskog tio meter från asfaltkanten kvar. Men bredvid hade ett antal ungtallar kapats så att allt var röjt 18 meter från asfaltkanten!
Jag begärde ersättning för dessa tallar samt den långa stocken.
Det skulle ta åratal av skrivelser, missförstånd och nya uppmätningar innan Trafikverket i december 2015 (!) äntligen fann kravet berättigat för ungtallarna och den långa timmerstocken och ersatte dessa till mina söner jämte kostnader.
År av byråkrati
När tjänstemannen i Luleå inte reagerade på nånting skrev jag i oktober 2012 till Trafikverket i Borlänge. Månaderna gick och inget hördes av. Det visade sig att verket överlämnat ärendet för åtgärd till Luleå, men tjänstemannen där struntade även i sina chefer. I januari 2014 skrev jag så till verkets generaldirektör Gunnar Malm, varvid jag framhöll att inget uppdrag kunde lämnas till Luleå.
Generaldirektören överlämnade då saken till tjänstemän i Borlänge för åtgärd. Eftersom fick jag skriva till den ene efter den andre och varje gång lämna nya redogörelser för samma sak. Man brydde sig inte om att jag angivit diarienumren för det tidigare utan började varje gång på nytt! Och varje tjänsteman undvek noga vad saken gällde, nämligen några ungtallar och en lång timmerstock.
Trots noggranna beskrivningar av läget lyckades en förlägga platsen på ett helt annat ställe! Nya resor de fem milen för uppmätning, fotografering m m!
Under ärendets gång hade man åberopat lag 2012:439 som skulle ge väghållaren rätt att ”tillgodogöra sig alster och andra tillgångar som kan utvinnas ur marken eller utrymmet.” Min fundering var då: Kan staten verkligen i vårt land överföra äganderätt till egendom så där utan vidare? Men nu konstaterade jag att året för lagen var 2012, men skadorna hade inträffat året före!
Jag hade under handläggningen fått ritningar, som torde ha gjorts inför senaste ombyggnad av riksväg 97. En fingranskning visade att grävning skulle ske för att räta ut en krök på Kvarnbäcken på hemmanets område. Det hör till saken att myndigheterna beslutat att bäckens ravin skall vara naturskyddat område.
Dessa förhållanden anförde jag i mitt sista brev i ärendet samt lade till att jag hoppades man sökt tillstånd som krävs för grävning i vatten. Det tog fem månader för Trafikverket att äntligen ta itu med min begäran om ersättning för den långa furan och de växande värdefulla ungtallarna. Nu behandlade man äntligen saken seriöst och beviljade mitt nu preciserade belopp för skada och kostnader.
Apropå den ovillige tjänstemannen i Luleå kan jag säja, att jag både för egen och andras del märkt dessa tendenser. När stat, kommun eller privata bolag gjort intrång på mindre markägares område och ägaren påtalar det blir tjänstemännen där väldigt arga. Man har en tendens att tycka, att man kan göra intrången utan att tala med ägare av skog, tomtmark m m.
Jag har sparat ett klipp ur tidningen SkogsLand nr 45/2005, där RIKSREVISIONEN riktar svidande kritik mot markersättningar från myndigheter. Sämst betyg fick Vägverket, Banverket och Svenska Kraftnät.
Ny storm
År 2016 kom en ny storm och fällde hundratals tallar på sönernas hemman. Den ene sonen hade köpt till hemmanet närmast. Ovanför husen där hade vid byvägen året före gallrats en tallskog, som växt ett antal årtionden och inte röjts nog. Efter gallringen var skogen en fröjd att se med präktiga ungtallar kanske 5 á 6 meter höga. Efter stormen hade över 120 fällts! När jag läser SkogsEko nr 1/2017 kan jag få uppfattningen, att denna ungskog kunde fått stå orörd eller gallrats försiktigt med tanke på att allt hårdare stormar allt oftare kommer med den globala uppvärmningen. Och de delar av gallringen som står kvar lever nog ett farligt liv!
På den nyköpta fastigheten fanns en hed med flera hektar gammal ståtlig tallskog. Där hade vid en ledningsgata fällts 29 av de gamla mogna tallarna. Vad jag vet har det aldrig varit någon stormfällning där förut.
Under sommarledighet sommaren 2016 slet sönerna med att ta reda på mindre och större tallar på andra delar. Jag kom ihåg att jag hade en gammal vinsch som monterades på jordbrukstraktorn och var till stor hjälp sedan med en del större träd. De var helt ovana vid sådant arbete och jag kunde av åldersskäl inte vara med ute i skogen.
Sedan måste sönerna till sina arbeten. Att anlita ett bolag med stora maskiner för de 29 furorna och annat skulle bara ge förlust genom kostnaderna. Jag fick kännedom om en maskinägare och kontaktade honom. Det var nästan för bra för att vara sant: Han kunde hämta virket och skulle köpa det och betala bra! Men apteringen kunde han inte ta på sig.
Det blev ett väldigt ringande för att få veta vilka skogsarbetare med motorsåg som kunde finnas.
Närmare tio kunde jag ringa. Ett par av dem var upptagna men resten vågade inte: De hade inte motorsågskörkort! Till slut fick jag tag på en, som varit skolkamrat med min yngre bror. Han hade jobb men kunde komma på lediga stunder. I början av september var det klart.
Brutet löfte
Nu kunde jag pusta ut (trodde jag) och bara ringa den som skulle hämta och köpa virket. Men han svarade inte i telefon. Bara någon enstaka gång svarade barn och sa att pappa var på älgjakt. Jag kunde läsa om honom i datorn – han hade flera bolag, så han måste vara oerhört upptagen. Jag t o m skrev brev och bad honom tala om hur det var. Efter flera veckor började jag undra om han såg mitt telefonnummer och undvek att svara? Genom en gemensam bekant kunde jag så småningom få bekräftat att det var så.
Hur kan någon vara så opålitlig? Mina söner hade slitit så under sin ledighet och ådragit sig en hel del kostnader. Genom fördröjningen hade det virke de hade dragit fram förstörts (blånat?) och klassades som vrak när det mättes in och inte betalats alls. Jag tänker särskilt på nio raka fem meters rotstockar som jag sett framtagna. Förstörelsen orsakad genom löftesbrott av denne man, som inte ens kunde tala om genast att han ändrat sig.
Jag är helt övertygad om att någon efter inmätningen använder det vrakade virket i sin verksamhet. Troligen som något slags bränsle, kanske som flis eller pellets? Och inte betalar något alls! Detta har skogsbolagen vägrat sedan många år!
Om man i förväg förstått att virket skulle förklaras värdelöst hade vi kunnat använda det som spisved eller kanske kunnat såga det. Varför ska då bolagen ta det utan att betala? Sammanlagt var det minst 550 timmer! Varför ska de sko sig på andras olycka?
Oviss framtid
Nu måste jag och sönerna ta oss en ordentlig funderare på framtidens skogsodling. De träd som står mot stormar bäst är nog björk och lärk, men man kan knappast plantera dem överallt. En variant är att röja mycket tidigt och sedan knappast alls. Blandskog kan man pröva. Och en skogstjänsteman föreslog: Plantera contorta tätt, låt den stå i 60 år och ta sen allt! Det hör till saken att contortan trivs med att stå tätt.
Jag har gjort ett par försök att plantera sibirisk lärk. Det första på lerjord med vide och gräs. Tog bort buskar och plöjde. 120 plantor sattes. De ska behöva fukt och ljus. Fukten fanns men en del skymdes av en björkridå, bakom vilken det inte var många kvar efter några år. Då fanns hälften kvar av de planterade.
För ett par år sedan satte vi lärk på nedlagd åker. Det var bråttom, varför jag bara plöjde och sönerna planterade direkt efter. Det hade varit önskvärt med mer ogräsbekämpning. Andra sommaren blev det en tät och hög ”skog” av tistlar, vilka får en förskräcklig spridning genom frön. På hösten gick familjen genom och tog fram lärkplantorna, som var några decimeter höga och formligen lyste genom att barren blivit tydligt gula. Det var alltså lätt att hitta dem. Mer än hälften var kvar – ej räknat.
Svensk Uppslagsbok (Malmö 1951): ”Lärkens hartsrika, rödlätta ved, som är fast, lätt klyvbar och utomordentligt hållbar, nyttjas som skepps-, byggnads- och gagnvirke m m; den används också vid pappersfabrikationen. Barken, som innehåller 9 – 10 % garvämne, har teknisk användning.”
Tsar Peter den store ska ha låtit plantera en lärkskog någonstans i trakterna av St Petersburg, troligen med tanke på skeppsbyggen.
2017-03-23 S A Lagerfjärd