mars 2017 – Bovallen

Genomgång och funderingar

av Arnold Lagerfjärd om försäljning av virke till Norra Skogsägarna i början av år 2017 samt om framtiden för skogen när hårda stormar allt oftare fäller träd

Bokföring har jag lärt teoretiskt först på polischefskurs och sedan i Luleå med 20-poängskurs. Men att förstå företags, i detta fall Norra Skogsägarnas, uppställningar är ändå svårt. Har dock påbörjat en uppställning som hjälp att försöka bringa reda i redovisningarna till Stig och Anders.

Vrak

I mätbesked till Stig hittar jag åtm 55 timmer som gått till vrak. Dessa är bl a det som Stig och Anders med största möda avverkade och tog från skogen i juli innan de måste återgå till sina jobb.

Blånering vad jag kan förstå. Detta är hemskt! Bl a 9 st raka fina rotstockar på FEM (5) METER!

Absolut ingenting för sommarens slit – kanske t o m transportavdrag! Då direktförlust förutom kostnader för traktor m m. Och det borde ha diskuterats med Niklas om det var utsiktslöst att skicka – då hade vi kunnat använda virket för spisved eller sågning. Nu drar köpare nytta av det för t ex eldning eller tillverkning av flis eller pellets! Jag tycker det är så fruktansvärt sorgligt för Stig o Anders, som slitit så för att få en skuld! Och bli utan ved! Detta orsakat av en maskinägare som utlovat att hämta virket och betala bra för det! Men sedan gjort sig oanträffbar och inte meddelat något trots många påstötningar! RUGGIGT! Man trodde inte det fanns så oärliga personer bland företagarna i vår trakt!

Denna person utlovade vid telefonsamtal att han skulle betala efter SCAs prislista + 60 kr men kunde inte sköta apteringen. Vilket oerhört jobb jag gjorde med telefonering för att få veta tänkbara huggare. Sedan jaga dem o få besked att de inte vågade, hade inte motorsågskörkort. Men fick tag på en till slut – allt klart i början av september 2016. Började ringa maskinägaren med löftet. Sällan svar, barnen sa han var på älgjakt. Och jag såg i datorn att han hade flera bolag så han måste vara väldigt upptagen. Brev besvarades inte. Efter 7 (!) veckor insåg jag att han höll sig undan – men varför inte tala om att han ångrat sig??

Norra skogsägarna

Då fick jag veta att Norra Skogsägarna hade flera som behövde hjälp. Det var mer eller mindre barmark men dröjde väldigt länge – jag såg med stor oro snön komma mer o mer. Stig kom ner från Malmberget med bil för att märka upp så de 29 VACKRA TRÄDEN VID ELLEDNINGEN KUNDE HITTAS. När snön gått bort efter påsk kan vi se om något blivit kvar, även på andra sidan Kvarnbäcken.

På den påbörjade uppställningen kan ses att Stig tillgodoräknats köpesumman 36 342 och Anders 12 904. Anders del kommer från 2:22 och Stig bör få lika mycket därifrån. Då återstår av det Stig tillgodoräknats cirka 13 000 för 3:13, alltså de 29 vackra tallarna? Om jag förstår denna bokföring rätt, vilket absolut inte är säkert.

OCH PÅ DET MÄTBESKED STIG FÅTT KAN SES, ATT ENDAST 16 STOCKAR klass 1 inmätts. Hur detta kommer sig – av 29 ståtliga furor – är en stor gåta för mej som amatör!?

Inför deklarationen är det förstås väldigt viktigt att fördelningen är någorlunda – även om det i detta läge inte går göra perfekt. Bl a måste ses upp så inte några belopp skattas två gånger.

Vi behöver få veta om något räddades av den nerblåsta gallringen, över 120 styck.

Anlägga och sköta skog i stormarnas tidevarv

Jag har under vintern försökt få ut så mycket som möjligt av olika tidningar etc om hur man undviker stormfällning i fortsättningen. När jag läser tidningen SKOGEN 1/2017 tycker jag mig på sid 26 finna en kort sammanfattning som vi kan tillämpa.

Ovanför husen på 2:13 fanns en skog på 2:22, vilken nog borde ha röjts för länge sen (mitt fel? Men ingen visste riktigt då). Nu gallrades den för ett par år sedan och stod en sommar och växte. På följande vår slog stormen till och tog över 120 långa, smäckra, vackra tallar. Den nämnda artikeln tolkar jag så, att skogen hellre borde fått stå kvar, ev med lätt gallring. Även den vackra skog som står kvar kommer att vara illa utsatt?

Om stormfast skog har jag tänkt på björk och lärk, vilka saknar blad på vintern, när det är mest riskabelt. Men dem kan man ju ha bara i begränsad omfattning.

Planteringar mm på Fallet

Längst bort i söder på Bovallen 2:22 var en stor leråker (sjölera?) i vinkeln mellan stordiket mot numera Sveaskog (”Palmgrens”) samt älven. På Haradssidan gräns mot granar jag planterat förut på fuktig åker. Mot backen i nordost var gränsen ett dike, där stora kraftiga björkar växt upp. För 20 á 30 år sedan försökte jag plöja åkern för att hindra vide från att ta över. Sedan jag fått dra upp traktorn ur skiten flera gånger fick jag ge upp o gå in för att plantera skog. Stordiket mot Sveaskog har min far grävt under stora vedermödor – men han var en stark man på dikning! (Han ska vid unga år ha vidtalats av Svanö ABs förvaltare att gräva av en udde i Flarkån något öster om Forsträskets sydspets. Så sparades in flottledens ”onödiga” sväng åt väster och sedan tillbaka åt öster; det bildade en udde). Till slut var han i Bovallen tvungen att köpa en jordskopa som drogs av vår halvardenner. Skopan är försvunnen – kanske bortlånad?

På Fallet närmast bostadshuset planterade jag 1981/82 gran på ett område 60 x 60 meter. Vi odlade korn vid den tiden, och det var varje år nog så blött antingen vid sådden eller vid skörden. I norra hörnet av denna fyrkant fanns en sommarlagård från slutet av 1930-talet, numera har den fallit ihop). En vinter några år senare stack plantorna upp ur snön. Tre snöscootrar från Harads med fem ungdomar kom och började köra runt! Hanna gick ner o pratade med dem ”Inte har vi sett några plantor” var svaret från dem! Att scooterförare har mycket dålig syn och är mycket okunniga har jag fått erfara många gånger sedan dess!

Senare har jag planterat vid den upprustade byvägen då det blev för mycket sten som grävdes upp. År efter år kördes scootrar genom och förstörde granar. T o m meterhöga trots att om man bara tog 20 meter åt sidan fanns hundratals meter att köra utan att köra av granar!

Planterat lärk mellan diket med storbjörkar och backen med smedjan

Fuktig gräsmark med vide och sälg. Plöjde med jordbrukstraktorn och planterade där 1996 – 1997 och i närheten 120 lärkplantor, som vill ha fukt och ljus. Fukten fanns men ljuset var det dåligt med då storbjörkarna vid diket tog hand om det. Endast någon enstaka lärk överlevde i raden närmast björkarna. Efter en del år räknade jag lärkarna och fann att cirka hälften fanns kvar. Mot gräset under backen planterade jag 1997 svartgran, vilken tog sig fint (en älgtjur använde sina horn på tre av dem. Och nu vid avverkning har några till strukit med då man nog kört genom raden). Gran mellan löv och äng har jag tillämpat på många ställen runt gärdan.

Då jag inte kan färdas dit har Stig fotograferat området ”stora leråkern”. Då kameran ställde in sig mot allt vitt så blev fotona bleka och det blir inte så tydligt. Bland alar o annat tycker jag mig kunna se 4 lärk. Jag hoppas att resten finns så de inte strukit med vid avverkningen. Jag har ju kämpat så mycket med dem och följt dem i 20 år.

Plantering på stora leråkern längst i söder

Plantering skedde under många år, mestadels med gran. Markberedning skedde med dubbelskärig plog efter traktor. Planteringen på stora leråkern syns ha börjat på 1990-talet. År 2002 var mycket varm och torr – det året blev det inte mycket kvar av granplantorna. Jag minns ungefär var på åkern denna rad var – så planteringarna hade tydligen pågått ett antal år. Minst 5 år?

Jag började på sydsidan av diket med de stora björkarna längst bort från älven. Drog upp två fåror med traktorn och planterade två rader gran parallellt med diket med björkraden och nära det. Enstaka dog med raderna blev fina, det bästa på åkern. När jag nu ser fotona därifrån SER JAG TILL MIN FÖRFÄRAN ATT DESSA GRANAR ÄR BORTA! Cirka 20 år gamla!? Kunde väl inte ens duga till massaved OCH BEHÖVDE VERKLIGEN STÅ KVAR! Nu kan jag inte plöja där/markbereda därför att nu finns ju granrötterna kvar och omöjliggör det. OMÖJLIGT PLANTERA – gräsväxten på den gamla åkern är överväldigande så plantorna omkommer.

(Liknande har skett i öster från gården sett, där jag lite tidigare planterat mellan kraftledningen och byvägen. Av elbolaget utskickad röjare ha flera gånger krossat allt levande bortåt tio meter från ledningen och de unga granarna behövde stå kvar som ett hinder mot förstöraren. Här var det björkskogen som skulle tas bort men inte mina planterade unga granar).

Jag fortsatte sedan på leråkern med att varje år plöja och plantera en eller två rader. Man kan säkert se var 2002 års plantering varit då där bara finns nån enstaka kvar efter torkan. År 2004 fick jag lådor med ynkliga tallar av ett bolag. Det var inte bra tallmark på den mark som var kvar att plantera. Med plöjningen hade jag ovanligt stor tur då jag kunde plöja mesta delen av marken som var kvar. Stig och Anders planterade tallarna, vilka naturligtvis redde sig dåligt. Små gnagare hjälpte till att döda dem då ett antal tall o granplantor bitits av.

Härefter var bara bortersta hörnet obeskogat nära stordiket mot Palmgrens och farsans grävda djupa sneddike. Ett par år var jag och Stig och planterade stora glasbjörkplantor i detta blöta elände med mycket gräs. Enstaka björkar hade kommit naturligt. Sedan slutade planteringen men avverkning har nu skett närmare älven av en del björkar.

Rodriks avdikade triangel allra längst bort i söder

Här planterade jag gran före det mesta av övrig plantering. Utan markberedning – gick inte ta sig över dikena med vanlig traktor. Var nog i början av 1980-talet. Jag minns hur jag gick med räfsa och försökte gräva fram plantorna under vällande gräs på vårarna. Det blev en del skog i alla fall!

I delen mot Palmgren tycktes topparna på granar dö varje år – de blev som bollar 2 – 4 meter höga. Det har varit mycket funderingar om varför – skogsfolk har föreslagit brist på grundämnet bor. Det må vara hur som helst med det. JAG KONSTATERA ATT PÅ ANDRA SIDAN DIKET ÄR EN STOR GRÄSYTA, lågland med ”älvens lågland” i närheten. Jag misstänker att det kommit kyla därifrån, och topparna har frusit.

Nu har avverkning skett av hela ytan om jag ser rätt på fotona. Kanske kunde man ha önskat sig lite gran kvar på den västra delen av triangeln då det torde bli mycket svårt att beskoga triangeln.

”Granbollarna” har väl lämnats kvar på marken. Jag kunde inte se nån betalning för sånt på mätbeskedet?

Längst i norr på Bovallen 2:22

Stig och Anders har inte hunnit upp till ”kojbygget” med omgivning cirka 400 meter från översta gränsen mot Sveaskog (vi har bortåt fyra (4) kilometers gräns mot Sveaskog från älven och ända hit). Där finns två områden med gles högstammig tallskog, tror det kallas SKÄRM. Har efter gallring stått minst TIO år så rötterna har haft tid att växa och förbättra hållbarheten. Men nog är jag orolig!

STIG o ANDERS MÅSTE HIT o UNDERSÖKA!

Nu bör vidare avverkning stoppas en tid – för undersökningar, funderingar och planläggning.

SAMT:

Plantering på småytor och kompletteringar.

Utgånget i ”lärkåkern” kan kompletteras med småbjörkar från ledningsgatan och smågran från skogen?

En tanke om ev vindfälle: ”Kojbygget” kunde behöva ett stockvarv till för att höja väggarna innan ev tak kunde ordnas. TAK ÄR OERHÖRT VIKTIGT FÖR ATT RÄDDA BYGGNADER. Gammal plåt finns ju. Jag har haft plåt där – var det så att den är stulen?

I stormarnas tidevarv Den lille skogsägarens kval och lycka

I juni 2011 gick en tromb över Lule älv tio mil från Bottenvikens kust. I sin framfart vräkte den omkull skogspartier några kilometer från familjens skog, som drabbades lindrigt med ett mindre antal vindfällen. Vi kunde ta hand om det mesta med hjälp av jordbrukstraktorn.

Med mina föräldrar kom jag till Bovallen 1931 och har levt där eller nära till hela mitt liv bortsett från ett yrkesliv med chefsskap och juridik i statens tjänst. Jag övertog hemmanet från föräldrarna och överlämnade det med tiden till två söner. Då de valt yrkesliv långt bort har jag skött det mesta, framför allt det som haft med papper att göra.

Trafikverket

Sommaren 2011 utvidgade Trafikverket det kalhuggna området på båda sidor av riksväg 97 med några meter. Det som huggits bort från det ökade kala området på vår mark var upplagt i 38 – TRETTIOÅTTA! – högar, som troligen skulle säljas till värmeverket i Boden. Högarna kan ha varit två meter höga och omkring fem meter i diameter. De bestod av halvstora träd tall och björk. Jag frågade Trafikverket om mina söner skulle få någon ersättning för allt detta virke men fick veta att det tillhörde väghållaren.

Via e-post frågade jag Trafikverket i Luleå varför de utvidgat området och fick svaret att de försummat röjningen några år. Jag kommenterade att det måste ha varit 80 á 100 år efter de ganska grova stubbar som fanns. Svar: ”Ärendet nedlagt.” Sen har det varit omöjligt att få livstecken från denne tjänsteman.

En präktig fura på över femton meter hade växt utanför det nu röjda området och kunde alltså inte på något sätt tillhöra det man ansåg sig äga. Den hade kapats där skogen stod kvar. Delen som låg på det röjda området försvann när de 38 högarna togs. Den var 21 cm i grovänden och närmare nio meter lång.

På ett annat ställe var en ungskog tio meter från asfaltkanten kvar. Men bredvid hade ett antal ungtallar kapats så att allt var röjt 18 meter från asfaltkanten!

Jag begärde ersättning för dessa tallar samt den långa stocken.

Det skulle ta åratal av skrivelser, missförstånd och nya uppmätningar innan Trafikverket i december 2015 (!) äntligen fann kravet berättigat för ungtallarna och den långa timmerstocken och ersatte dessa till mina söner jämte kostnader.

År av byråkrati

När tjänstemannen i Luleå inte reagerade på nånting skrev jag i oktober 2012 till Trafikverket i Borlänge. Månaderna gick och inget hördes av. Det visade sig att verket överlämnat ärendet för åtgärd till Luleå, men tjänstemannen där struntade även i sina chefer. I januari 2014 skrev jag så till verkets generaldirektör Gunnar Malm, varvid jag framhöll att inget uppdrag kunde lämnas till Luleå.

Generaldirektören överlämnade då saken till tjänstemän i Borlänge för åtgärd. Eftersom fick jag skriva till den ene efter den andre och varje gång lämna nya redogörelser för samma sak. Man brydde sig inte om att jag angivit diarienumren för det tidigare utan började varje gång på nytt! Och varje tjänsteman undvek noga vad saken gällde, nämligen några ungtallar och en lång timmerstock.

Trots noggranna beskrivningar av läget lyckades en förlägga platsen på ett helt annat ställe! Nya resor de fem milen för uppmätning, fotografering m m!

Under ärendets gång hade man åberopat lag 2012:439 som skulle ge väghållaren rätt att ”tillgodogöra sig alster och andra tillgångar som kan utvinnas ur marken eller utrymmet.” Min fundering var då: Kan staten verkligen i vårt land överföra äganderätt till egendom så där utan vidare? Men nu konstaterade jag att året för lagen var 2012, men skadorna hade inträffat året före!

Jag hade under handläggningen fått ritningar, som torde ha gjorts inför senaste ombyggnad av riksväg 97. En fingranskning visade att grävning skulle ske för att räta ut en krök på Kvarnbäcken på hemmanets område. Det hör till saken att myndigheterna beslutat att bäckens ravin skall vara naturskyddat område.

Dessa förhållanden anförde jag i mitt sista brev i ärendet samt lade till att jag hoppades man sökt tillstånd som krävs för grävning i vatten. Det tog fem månader för Trafikverket att äntligen ta itu med min begäran om ersättning för den långa furan och de växande värdefulla ungtallarna. Nu behandlade man äntligen saken seriöst och beviljade mitt nu preciserade belopp för skada och kostnader.

Apropå den ovillige tjänstemannen i Luleå kan jag säja, att jag både för egen och andras del märkt dessa tendenser. När stat, kommun eller privata bolag gjort intrång på mindre markägares område och ägaren påtalar det blir tjänstemännen där väldigt arga. Man har en tendens att tycka, att man kan göra intrången utan att tala med ägare av skog, tomtmark m m.

Jag har sparat ett klipp ur tidningen SkogsLand nr 45/2005, där RIKSREVISIONEN riktar svidande kritik mot markersättningar från myndigheter. Sämst betyg fick Vägverket, Banverket och Svenska Kraftnät.

Ny storm

År 2016 kom en ny storm och fällde hundratals tallar på sönernas hemman. Den ene sonen hade köpt till hemmanet närmast. Ovanför husen där hade vid byvägen året före gallrats en tallskog, som växt ett antal årtionden och inte röjts nog. Efter gallringen var skogen en fröjd att se med präktiga ungtallar kanske 5 á 6 meter höga. Efter stormen hade över 120 fällts! När jag läser SkogsEko nr 1/2017 kan jag få uppfattningen, att denna ungskog kunde fått stå orörd eller gallrats försiktigt med tanke på att allt hårdare stormar allt oftare kommer med den globala uppvärmningen. Och de delar av gallringen som står kvar lever nog ett farligt liv!

På den nyköpta fastigheten fanns en hed med flera hektar gammal ståtlig tallskog. Där hade vid en ledningsgata fällts 29 av de gamla mogna tallarna. Vad jag vet har det aldrig varit någon stormfällning där förut.

Under sommarledighet sommaren 2016 slet sönerna med att ta reda på mindre och större tallar på andra delar. Jag kom ihåg att jag hade en gammal vinsch som monterades på jordbrukstraktorn och var till stor hjälp sedan med en del större träd. De var helt ovana vid sådant arbete och jag kunde av åldersskäl inte vara med ute i skogen.

Sedan måste sönerna till sina arbeten. Att anlita ett bolag med stora maskiner för de 29 furorna och annat skulle bara ge förlust genom kostnaderna. Jag fick kännedom om en maskinägare och kontaktade honom. Det var nästan för bra för att vara sant: Han kunde hämta virket och skulle köpa det och betala bra! Men apteringen kunde han inte ta på sig.

Det blev ett väldigt ringande för att få veta vilka skogsarbetare med motorsåg som kunde finnas.

Närmare tio kunde jag ringa. Ett par av dem var upptagna men resten vågade inte: De hade inte motorsågskörkort! Till slut fick jag tag på en, som varit skolkamrat med min yngre bror. Han hade jobb men kunde komma på lediga stunder. I början av september var det klart.

Brutet löfte

Nu kunde jag pusta ut (trodde jag) och bara ringa den som skulle hämta och köpa virket. Men han svarade inte i telefon. Bara någon enstaka gång svarade barn och sa att pappa var på älgjakt. Jag kunde läsa om honom i datorn – han hade flera bolag, så han måste vara oerhört upptagen. Jag t o m skrev brev och bad honom tala om hur det var. Efter flera veckor började jag undra om han såg mitt telefonnummer och undvek att svara? Genom en gemensam bekant kunde jag så småningom få bekräftat att det var så.

Hur kan någon vara så opålitlig? Mina söner hade slitit så under sin ledighet och ådragit sig en hel del kostnader. Genom fördröjningen hade det virke de hade dragit fram förstörts (blånat?) och klassades som vrak när det mättes in och inte betalats alls. Jag tänker särskilt på nio raka fem meters rotstockar som jag sett framtagna. Förstörelsen orsakad genom löftesbrott av denne man, som inte ens kunde tala om genast att han ändrat sig.

Jag är helt övertygad om att någon efter inmätningen använder det vrakade virket i sin verksamhet. Troligen som något slags bränsle, kanske som flis eller pellets? Och inte betalar något alls! Detta har skogsbolagen vägrat sedan många år!

Om man i förväg förstått att virket skulle förklaras värdelöst hade vi kunnat använda det som spisved eller kanske kunnat såga det. Varför ska då bolagen ta det utan att betala? Sammanlagt var det minst 550 timmer! Varför ska de sko sig på andras olycka?

Oviss framtid

Nu måste jag och sönerna ta oss en ordentlig funderare på framtidens skogsodling. De träd som står mot stormar bäst är nog björk och lärk, men man kan knappast plantera dem överallt. En variant är att röja mycket tidigt och sedan knappast alls. Blandskog kan man pröva. Och en skogstjänsteman föreslog: Plantera contorta tätt, låt den stå i 60 år och ta sen allt! Det hör till saken att contortan trivs med att stå tätt.

Jag har gjort ett par försök att plantera sibirisk lärk. Det första på lerjord med vide och gräs. Tog bort buskar och plöjde. 120 plantor sattes. De ska behöva fukt och ljus. Fukten fanns men en del skymdes av en björkridå, bakom vilken det inte var många kvar efter några år. Då fanns hälften kvar av de planterade.

För ett par år sedan satte vi lärk på nedlagd åker. Det var bråttom, varför jag bara plöjde och sönerna planterade direkt efter. Det hade varit önskvärt med mer ogräsbekämpning. Andra sommaren blev det en tät och hög ”skog” av tistlar, vilka får en förskräcklig spridning genom frön. På hösten gick familjen genom och tog fram lärkplantorna, som var några decimeter höga och formligen lyste genom att barren blivit tydligt gula. Det var alltså lätt att hitta dem. Mer än hälften var kvar – ej räknat.

Svensk Uppslagsbok (Malmö 1951): ”Lärkens hartsrika, rödlätta ved, som är fast, lätt klyvbar och utomordentligt hållbar, nyttjas som skepps-, byggnads- och gagnvirke m m; den används också vid pappersfabrikationen. Barken, som innehåller 9 – 10 % garvämne, har teknisk användning.”

Tsar Peter den store ska ha låtit plantera en lärkskog någonstans i trakterna av St Petersburg, troligen med tanke på skeppsbyggen.

2017-03-23 S A Lagerfjärd